Irya's Playground

All Live Reviews

______________________________________________________________________________________________________

Skånska Dagbladet

Totalt sett är Inside Out ett mäktigt allkonstverk där många olika
konstformer används och fogas samman till en helhet.

Scen: Cirkus Cirkör, Södra Lekplatsen i Lund
Föreställning: Inside Out
Idé och regi: Tilde Björfors
Dramaturgi: Mia Winge
Cirkuskonstruktör: Ulf Poly Nylin
Kompositörer: Irya Gmeyner, Pange Öberg
Scenbild samt kostym cirkusensemblen och utanför kroppen: Sigyn Stenqvist.
Kostym inuti kroppen: Lina B. Frank
Musik: Framföd av bandet Irya's Playground
Irya Gmeyner, Pange Öberg, Erik Nilsson, Ludvig Rylander, David Calgaro
Artister: Anna Lagerkvist, Andreas Falk, Jay Gilligan, Mirja Jauhiainen, Sanna Kopra, Siri Hamari och Fefe Deijfen

2008-09-14 17:57 FÖRESTÄLLNING

Totalt sett är Inside Out ett mäktigt allkonstverk där många olika konstformer används och fogas samman till en helhet.
Här finns nyci rkusens egna uttryck med akrobatik på påle, stolakrobatik och luftakrobatik men här finns också dans, videokonst, teater och inte minst musik. Bandet Iryas Playgrounds specialskrivna musik är vacker, smärtsam och perfekt i fas med föreställningens alla nummer.

"Allt kan hända".
Det säger den vitsminkade clownen och akrobaten Bellefield (Fefe Deijfen) vid flera tillfällen när han lotsar publiken genom Cirkus Cirkörs föreställning Inside Out. Det gäller för livet självt, som denna föreställning handlar om, och denna olycksdrabbade kväll gäller det även själva premiärföreställning.

Ett strömavbrott ställer till det precis i inledningen och sedan, precis mot slutet, händer det som man alltid bär med sig som en liten rädsla när man ser hisnande akrobatnummer. En av artisterna landar fel efter en volt och skadar sig. Skadan är tack och lov inte allvarliga (får jag veta senare) men föreställningen bryts naturligtvis och vi i publiken går ut i höstmörkret utan att riktigt veta hur det slutar.
Trots kvällens trista slut är ändå det bestående intrycket av Inside Out en magisk, omtumlande föreställning som i en symfoni av olika konstarter väcker mängder av tankar och associationer.
I 99% unknown som hade premiär 2004 utforskade Cirkus Cirkör i nycirkusens form kroppens insida. Inside Out är en fristående fortsättning på detta utforskande av kroppen och av livet. I det stora mörklila tältet på Södra Lekplatsen i Lund har man byggt en cirkusscen där ett blodrött sammetsdraperi inramar ett scengolv som pryds av Leonardo da Vincis bildstudie av människans proportioner. I detta scenrum börjar en resa där kroppen står i centrum och där cirkuskonstnärernas konster visar på det fantastiska i att behärska sin kropp men också på hur det är att utmana sina rädsla och att våga leva.

I centrum för denna kropps-, livsresa står en grupp luggslitna cirkusartister och så Saga (Anna Lagerkvist) och Tom (Jay Gilligan) – en man och en kvinna som är för fast i sina karriärer, kostymer och knytblusar för att våga leva på riktigt. Med cirkusartisternas hjälp tar de kontroll över både hjärta och hjärna och utför till slut hisnande akrobatnummer och häpnadsväckande jonglörnummer.

Inside Out är uppbyggd av en mängd löst sammanfogade scener och det är cirkussällskapet med Bellefield i spetsen som är den sammanhållande länken. I inledningsscenen presenterar Bellefiels stolt sina kollegor. Det är trapetsartisterna Ivana (Mirja Jauhiainen) och Carolina (Sanna Kopra), akrobaten Charlie Claude (Andreas Falk) och slutligen föreställningens minsta och äldsta artist - mimaren och magikern Julia P (Siri Hamari) som bor i en bur och ser ut att vara minst hundra år gammal..

Med humor och självdistans utför sällskapet sina cirkuskonster och framför allt den rynkiga, gråhåriga Julia P, vars nummer inbegriper så väl konstgjorda duvor som en dresserad gunghäst, fångar cirkusens slitna men vackra själ. När sedan Julia P dör mitt i föreställningen och ligger på lit de parade, fritt svävande i luften, är jag bedårad och fast.

Den korrekta Tom kommer in i handlingen redan i början när han plockas ur publiken för att hjälpa Bellefield att cykla i gång strömmen (som sedan går på riktigt). Saga kommer in en bit längre fram krampaktigt kramande sin märkesväska. Deras utanförskap skildras i en stark scen där vi ser cirkusföreställningen utifrån. Ett genomskinligt draperi dekorerat med ett cirkustält ger oss (och saga och Tom) möjlighet att från baksidan cirkusartisterna utföra sina nummer, se dem komma ut efter avslutad föreställning och sedan gå in för att ta emot publikens applåder. När föreställningen är slut dukar det upp ett bord bakom tältet för att fira.

I varje scen är olika akrobatnummer en integrerad del och på det dukade bordet bygger till exempel Bellefield ett högt stoltorn där han sedan utför ett imponerande akrobatnummer och när ett antal champagneflaskor radas upp på bordet balanserar Julia P på dessa. Försiktigt sätter hon en fot på den ena flaskhalsen, nästa fot på nästa och så vidare samtidigt som hela tältet håller andan.
Julia P är utan tvekan föreställningens mest fängslande person. Hon dör, hon kommer tilllbaka, hon svävar över det hela som en ängel, hon är sårbar, hon är stark och framförallt för hon in magin på scenen. I häftiga illusionsnummer – ett skåp där hon kan försvinna och dyka upp som hon behagar till exempel – gör hon det omöjliga möjligt.

Totalt sett är Inside Out ett mäktigt allkonstverk där många olika konstformer används och fogas samman till en helhet. Här finns nycirkusens egna uttryck med akrobatik på påle, stolakrobatik och luftakrobatik men här finns också dans, videokonst, teater och inte minst musik. Bandet Iryas Playgrounds specialskrivna musik är vacker, smärtsam och perfekt i fas med föreställningens alla nummer. Att dessutom trummisen tar aktiv del i jonglerandet imponerar.

Och precis som i 99 % Unknown utspelas några av scenerna i kroppens inre. Här blir scenografin till häftiga konstverk. Tyginstallationer av hjärtats och hjärnas inre blir till lekplatser för artisterna och i bakgrunden visas samtidigt verkliga filmer från kroppens inre. Mäktigt.
Mäktigt är också det renskalade trapetsnumret där Carolina och Ivana i en trapets som gungar högt upp under cirkustältets tak bjuder på en fantastisk uppvisning i styrka och skönhet i perfekt samklang med Irya Gmeyners sång.

Det är mycket att ta in under Inside Out, mycket att fundera över, försöka knyta ihop och associera till och då och då måste man släppa tankarna och försöka att bara luta sig tillbaka och njuta av de fantastiska artisterna. Ett problem är dock att det är svårt att riktigt njuta av helheten om man sitter i mitten av åskådarläktaren. Lutningen på läktaren är dålig och det är svårt att se det som händer närmast golvet och helhetsintrycket blir helt klart lidande.

Att missa avslutningen på en sådan här häftig upplevelse är naturligtvis trist och jag kommer garanterat att se om Inside Out en gång till. Det hade jag faktiskt velat göra i vilket fall som helst för det som händer i det mörklila cirkustältets inre är väl värt att uppleva många gånger.

Gunilla Wedding

skanskadagbladet.se

______________________________________________________________________________________________________

Expressen

Det här är totalteater. Det är skruvad action, drömsk komik och
medrockande livemusik.

På premiären i förrgår av Cirkus Cirkörs nya föreställning Inside Out, hamnar jag bredvid kompaniets cirkuskonstruktör. När jag slagit mig ner på stolen som är avsedd för pressen, synar han mig en stund och säger sedan något om min relativa ungdom. "Och hur länge har du skrivit då?", och när jag svarar säger han: "Jaha, men då har du ju hunnit göra dina misstag."
Att göra sina sura misstag är enda sättet. Men i efterljuset av Cirkus Cirkörs på många vis fantastiska föreställning i lördagskväll, finns det anledning att fundera över nycirkusens utmaningar och villkor. Akrobaten Anna Lagerkvist har en central roll i ett veritabelt allkonstverk; välrepeterat och cirkustekniskt briljant, men hon föll huvudstupa, utan säkerhetslina. Det kunde ha gått riktigt illa och vi som bevittnade händelsen kan aldrig se en baklängesvolt från gungbräda igen, utan att tänka på risktagandet. Kvällen slutade med en kropp på en madrass, ambulanssirener och så småningom goda nyheter. Gränsen mellan hisnande roligt och dödligt allvar. När pirret i magen förvandlas till en stelnad grimas.

Inside Out är andra delen i Cirkus Cirkörs planerade trilogi om kroppen. I 99% Unknown (2004) gestaltades kroppens insida som halsbrytande rock'n' roll. Inside Out handlar i sin tur om själens möte med fysiken. Om modet att överträffa vardagskontrollen, om samtidsmänniskans logiska tänkande när det möter cirkuslivets uppochnedvända universum. Härmed rör sig Cirkus Cirkör tillbaka mot sitt ursprung och traditionen. De leker med cirkuskonsten som plats; som mentalt rum och scen, i vad de själva benämner som en hyllningsföreställning.
Mitt i manegen snubblar en flicka fram med sitt hjärta i handen. Hon är en av två personer som ser ut att ha ryckts in i rampljuset från sina platser i publikhavet. Och hon har nyss fallit ihop på scengolvet, räddats till livet igen av ett galet cirkusfölje och upptäcker nu sig själv på nytt med livsmuskeln bokstavligen utanför kroppen. Hjärtat som symbol ska återkomma och varieras: i form av ett jättehjärta som är förbundet med flickan via en navelsträng, som guppande blodplättar i människostorlek, som ljudet av pulsar som slår. Allt detta ska sättas i relation till sin motsats, framför allt genom lindansaren och magikern Sira Hamaris säregna rollkaraktär, som vid upprepade tillfällen faller ihop till en livlös trasa. Och sedan reser sig igen på tåspetsar, till synes viktlös.

Det här är totalteater. Det är skruvad action, drömsk komik och medrockande livemusik. Det är cirkuskonst på högsta internationella nivå, framförd med smittande värme. Cirkus Cirkör är antagligen det allra starkaste vi har inom svensk scenkonst, och ändå fortsätter premiärincidenten att slå som ett eko mellan revbenen. Konstens pris. Hur mycket väger egentligen ett hjärta?

Malena Forsare
kultur@kvp.se

______________________________________________________________________________________________________

Syd Svenskan

Fakta Inside Out
Idé och regi: Tilde Björfors.
Manus och dramaturgi: Mia Winge.
Musik: Irya's Playground.
Scenbild och kostym: Sigyn Stenqvist.
Abstrakt kostym och skulptural konstruktion: Lina B.Frank.
Koreografi och regi: Dag Andersson.
Cirkus Cirkör. Södra Lekplatsen, Lund
Av Fredrik Pålsson
Först publicerad: 21 september 2008 15:50
Magin ställs på sin spets

Hela tiden finns livskraften där – i briljanta cirkusnummer, i omsorgen om detaljerna och inte minst i Irya's Playgrounds musik som med sin energi driver föreställningen framåt och bidrar både med
extravagans och vemod.

Inside Out är uppbyggd kring ett knippe färgstarka karaktärer i ett litet cirkussällskap. Fredrik Pålsson har sett Cirkus Cirkörs Inside Out.

Medan publiken hittar sina platser i det jättelika tältet på Södra Lekplatsen, bygger Fefe Deijfens konferencier en cykeldriven strömgenerator som någon måste trampa på för att strålkastarna ska tändas. Inside Out börjar med att han plockar den kostymklädde mannen Tom (Jay Gilligan) ur publiken och placerar honom på cykeln. När Tom får frågan om han tror på magi skrattar han snett och skakar på huvudet.

Inside Out är uppbyggd kring ett knippe färgstarka karaktärer i ett litet cirkussällskap där Siri Hamaris bedårande, 100-åriga lindanserskan Julia P är den stora stjärnan. Redan i första scenen faller hon död ner. Visserligen kommer hon tillbaka – bara för att dö igen - men med henne blir Inside Out lika mycket en meditation över alltings förgänglighet, som en hyllning till människans mod.

Genom Julia P:s död hamnar den stressade businesskvinnan Saga på scenen, och i en rad drömscener kastas hon och Tom in och ut ur sina kroppar. Genom stora delar av föreställningen släpar Saga på sitt eget hjärta, som hon rent bokstavligen skyddar från intrång. När föreställningen hade premiär för en vecka sedan spelades Saga av akrobaten Anna Lagerkvist, och då var det rädslan för olika faror som helt stod i centrum – en rädsla som Saga övervann på ett triumfatoriskt sätt i ett halsbrytande pål-nummer. Eftersom Lagerkvist föll så olyckligt i slutet fick föreställningen avbrytas, och nu ersätts hon av den fenomenala lindanserskan Molly Saudek.

Att ersätta en akrobat med en lindanserska får konsekvenser. Det finns ingen tydlig vändpunkt i Sagas utveckling längre, och hennes kamp mot rädslan är nu mindre konkret. Men att resultatet blir mer prövande tillför också något. Och hela tiden finns livskraften där – i briljanta cirkusnummer, i omsorgen om detaljerna och inte minst i Irya's Playgrounds musik som med sin energi driver föreställningen framåt och bidrar både med extravagans och vemod.

Så finns magin? Under föreställningen förlorar frågan sin mening. För det är en resa som kan få den mest hårdhudade realist att medge att livet rymmer en magisk kraft – även om vi inte tror på något annat än de kroppar vi fått till låns.

sydsvenskan.se

www.untfredag.se
______________________________________________________________________________________________________

Dagens Nyheter

Scen
Verk: "Inside out" med Cirkus Cirkör
Plats: Lund
Regi: Tilde Björfors
Musik Irya Gmeyner & Pange Öberg

Roligt rörig och rockig från början till slut.

Cirkus Cirkörs "Inside out" är en fristående andra del i trilogin om kroppen. Och det finns väl ingen som har bättre förutsättningar för att utforska kroppens möjligheter och begränsningar än just denna trettonåriga nycirkusgrupp. Cirkör har alltid appellerat till en ung och alternativ publik som vågar tro att man faktiskt kan upphäva tyngd lagen; om inte helt så åtminstone en smula, om inte hela tiden så i korta, magiska ögonblick.

I "Inside out" utgör kroppens inre och yttre den helhet som enskilda framträdanden inordnas i, men egentligen är det den suggestiva cirkusstämningen som ger föreställningen karaktär, och det är de klassiska cirkusnumren som imponerar mest: Mirja Jauhiainens och Sanna Kopras trapetsnummer, Andreas Falk i hjulet eller på språngbrädan.

Ingen grupp utnyttjar så fiffigt den enkla lilla grundtanke som säger att man måste påminna publiken om att det är lätt att falla och att tappa något innan man kan slå den med häpnad genom gå på lina (Molly Saudek) och jonglera (Jay Gilligan).

I svårighetsgrad ligger man ännu en bit från Monte Carlo-klassen, och kroppskonceptet spretar för mycket för att tränga under huden, men föreställningen är roligt rörig och rockig från början till slut. Fefe Deijfens vitsminkade konferencier utgör föreställningens bångstyriga centrum och när han någon gång tar paus ser rockgruppen Irya's Playground till att pulsen hålls uppe.

Rikard Loman, teater@dn.se

www.dn.se

______________________________________________________________________________________________________

The view from Southoxfordstreet.

WEDNESDAY, NOVEMBER 18, 2009
By Abby Weissman

Cirkus Cirkör and Inside Out take Brooklyn.

The Swedish traveling troupe, Cirkus Cirkör had their US debut at BAM in Brooklyn last weekend. Experiencing this "Little Circus That Could" was a relevation, not unlike discovering a diamond in the ruff. Their inspired mini-extravaganza, Inside Out, proved to be a genuinely original, hip, artsy Rock n' Roll Circus, with a fabulous ensemble of performers - including multi-talented aerialists, jugglers, acrobats, mimes, contortionists, clowns and musicians.  

Going deeper and darker than their more-well-known competition, Cirkus Cirkör's highly creative and compelling production featured recurring themes about the realities of life - and death - and how one must face their own fears to really live. When combined with the troupe's creative less-is-more, "let's put on a show!" DIY theatre vibe, Inside Out was an exciting, uplifting, life-affirming experience - both visually and emotionally – set to the driving rhythms of Irya's Playground, a great, real Swedish rock band -- who could have been a fabulous show by themselves.

  Irya Gmeyner, the band's captivating lead singer (who is originally from Britain), sounds like a younger, energized Marianne Faithful. Dressed like a classy 1960s Las Vegas showgirl with a Fender Telecaster slung around her neck, she definitely hits the high notes, as does the hard-driving yet understated group of seasoned, pro musicians.

Cirkus Cirkör's trained troupe of skilled circus professionals were equally fun, charismatic and a joy to behold - still maintaining a personable, down-to-earth energy - like people you would like to hang out with and know.   If you ever enjoyed Cirque de Soleil and wish you could go back in time and see them before they got so corporate slick, expensive, new age-y and full of themselves – you will fall in love with Cirkus Cirkör - like much of the audience did last weekend at BAM. Hopefully someone will have the good sense to book them for at least two weeks next year.

LABELS: BAM, CIRKUS CIRKOR, IRYA GMEYNER, IRYA'S PLAYGROUND, SWEDEN

http://southoxfordstreet.blogspot.com/2009/11/cirkus-cirkor

______________________________________________________________________________________________________

QX

Bäst, inifrån och ut

STOCKHOLM.

Efter Lund, Ytterjärna och Göteborg når Cirkus Cirkörs senaste, Inside Out, Stockholm och Dansens Hus. Föreställningen fortsätter Cirkörs utforskning av kroppen, men också av själen. Framförallt är den en hyllning till vad man uppnår när man brinner för något.

Visst låter det klyschigt att säga att Inside Out är en föreställning för alla åldrar, men det är sant! I publiken sitter barn i förskoleåldern trollbundna och vuxna män har tårar i ögonen när det blir som sorgligast. Och alla skrattar och jublar åt samma saker.
Det är inte första gången jag går till en Cirkus Cirkör-föreställning med skyhöga förväntningar, och lämnar den överträffad. De är helt enkelt så jäkla bra!
Jag har alltid gillat Cirkörs förmåga att fånga stora känslor i enkla skal. Hur de kan växla mellan det hisnande och det brutalt enkla. Ena stunden håller vi andan inför ett halsbrytande akrobatiknummer, i nästa kan vi skratta när någon clownaktigt dräller omkring.

Jonglernumret signerat Jay Gilligan är oerhört kul och bland de bästa jag sett. Andreas Falks dans i en jättelik rockring är snygg. Och Siri Hamaris figur, den lilla gaggiga gumman med en ruggig goja, raglar runt med ett benrangel, lårhalsbrytande närapå. Allt görs med samma livfullhet och glädje, även när det handlar om svåra frågor.
Genom föreställningen skiner temat att våga, även att våga vara rädd. Våga kan vara att göra det där livsfarliga hoppet, eller klara små otäcka saker som döden, tungkyssar eller räntan. Som en extra stämma finns musiken, signerad Irya's Playground. Deras sorgliga rock passar precis till det som händer och stör aldrig, utan spelar med som vore musikerna också akrobater.
Hela Inside Out är en vacker pjäs, inte bara därför att artisterna visar hur fantastisk
människokroppen är. Scenografin och kostymerna andas riktigt gammal cirkus eller varieté, fast teaterformen kallas nycirkus. De leker med ljus och projektioner, utan att intrycket av en helhet försvinner.
Hjärtat har en central plats i föreställningen, både fysiskt och metaforiskt. I mitt blodomlopp dansar en nycirkusartist på lina och svingar sig bland axonerna i nervsystemet. Jag blir glad i hela kroppen när jag ser Inside Out och avskedet när det är slut känns ovanligt svårt.

MEA Hansson

www.qx.se

______________________________________________________________________________________________________

Metro

Recension
Scen: Dansens Hus - Stockholm
Verk: Inside out
Regi: Tilde Björfors
Musik: Irya Gmeyner & Pange Öberg (Irya's Playground)

För att förstärka det som skedde på scenen spelade ett band som heter Irya's playground. Musiken och texterna var fantstiskt träffande och berättade en story skulle man kunna säga. Jag rös ända in i hjärtat.

I fredags var jag och såg Cikus Cirkörs föreställning "Inside out" på Dansens hus här i Stockholm. Jag hade höga förväntningar då de brukar bjuda på föreställningar som är otroligt bra.

Vi hade fått platser på allra första raden. När vi kom in i salongen såg vi en helt vitklädd och vitmålad man stå och fixa på scenen. Vi satte oss på våra platser och då kom han fram och skojade lite med oss. Självklart lyckades han även skrämma mig så jag hoppade till i stolen. Han skrattade nöjt.

Under tiden hade någon börjat skicka runt stora tavlor i salongen. Jag undrade förstås vad det var på den och fick snart svar. Det var en stor överkryssad kamera på den ena och en stor överkryssad uråldrig telefon. Ett innovativt sätt att säga till publiken att stänga av mobil och ej fotografera tycker jag. En man som var klädd som cirkusdirektör gick också runt och fixade på scenen. Vi fick också veta att en av artisterna hade skadats under uppvärmninen så de hade fått göra om föreställningen lite. Otäckt. Snart släcktes ljuset i salongen och föreställningen satte igång.

Vi fick följa ett cirkussällskap som var fantastiskt skickliga på olika saker. Dessa tog sig an två "vanliga" människor och försökte få dem att släppa på sina spärrar och våga leva. För att förstärka det som skedde på scenen spelade ett band som heter Irya's playground. Musiken och texterna var fantstiskt träffande och berättade en story skulle man kunna säga. Jag rös ända in i hjärtat.

Under föreställningen fick vi se ett antal våghalsiga akrobatakter. Jag fascineras av hur otroligt starka de är. Rent fysiskt. Ingenting ser ut att vara jobbigt. Inte ens då två tjejer gör ett nummer i en trapets högt över marken. Den ena hänger i trapetsen med en hand och den andra hänger i hennes fötter. De snurrar upp i trapetsen och ner igen, de gör volter och annat avancerat. Det ser ut som de dansar, varje rörelse är oerhört smidig. Jättehäftigt.

Mitt favoritnummer var nog när en av killarna stod inuti en stor rockring och snurrade runt på scenen. Svårt att förklara här hur det såg ut men det var riktigt häftigt!! Titta på klippet nedan så får du ett smakprov.

Hade det funnits biljetter kvar skulle jag vilja gå och se föreställningen igen. Flera gånger. Tyvärr är det slutsålt fram till sista föreställningen så det blir nog inte aktuellt. Den här föreställningen berörde mig så troligt mycket. Musiken och akrobatnumren ihop gjorde så att hjärtat knottrades! Jag önskar så att jag fick se den igen!

Skrivet av Hella 11 januari 2009 klockan 18:59

www.metro.se
______________________________________________________________________________________________________

Agderposten

Skral Festival stora scen
Irya's Playground
Foto: Maja Holand
Helge Olav H. Ramstad
12. Juli 2008 12:50
5/6

Svensk Stemmeprakt:

Irya Gmeyner og musikerne fikk god kontakt med sitt publikum.
En lang instrumentalintro med trommer, bass og keyboard åpner denne ettermiddagskonserten, som starter to timer senere enn opprinnelig programmert. Programendringen bidrar kanskje til å gi det svenske bandet et større publikum enn de ellers ville hatt. Den første assosiasjonen introen gir, er Røyksopp og «Eple» fra 2002. Og den likte vi jo. Bassisten frir til publikum ved å sette seg på scenekanten og dingle med bena. Resten av bandet og frontfiguren omsider på scenen, de også, uten at vi har kjedet oss i deres fravær. – Vad kul att vara i Norge, sier Irya, etter en rytmesterk og god førstelåt.

Fine variasjoner
Irya Gmeyner kommer fra England, men bodde det meste av oppveksten i Sverige. Etter en ny periode i England som gatemusiker med balalajka, slo hun seg sammen med svenske musikere, i bandene Cirkus Cirkör og Urga. Ifølge hennes egen nettside har Urga fremdeles høy status på alternativscenen. Men bandet har ikke latt høre fra seg på lenge. Derimot hører vi gjerne mer fra Irya, som har en sterk stemme med fine variasjoner.
«Room 54», som bandet følger opp med, er riktig nok ikke blant låtene som viser dette tydeligst. Her hører vi ganske tradisjonell rock, men for all del: godt fremført, og fremdeles med lyse pling og plong fra keyboardet i noen soloer. Dette er elementer som får oss til å lytte ekstra godt.

Danselyst
Men tilbake til Gmeyners stemme: Den har den melankolske ettertenksomheten til Mazzy Star-vokalist Hope Sandoval.
Mazzy Star var et amerikansk dreampop-band som ble dannet allerede i 1989, men som ble mest kjent for «Fade into you» midt på 90-tallet.
I lengden ble den noe svevende stilen og forsterkede klangen på vokalen muligens overdrevet i Mazzy Star-konseptet. Irya Gmeyner fremstår som en dempet utgave av Mazzy Star.
Hun og bandet er dessuten mer varierte i uttrykket, og stemningsleiet. En keyboard-crescendo løfter stemningen til danselyst, og gleden vedvarer i «I know what I want» – en låt å cruise på landeveien til, med nedrullede vinduer!
Jeg nevnte bassistens publikumsfrieri; han prater også til publikum i samme grad som vokalisten, skryter av andre festivalband og dirigerer applaus.
Vokalisten har også scenetekke, i tillegg til en flott ytre fremtoning.

Vekte nysgjerrigheten
Fremdeles var det høylys dag da dette svenske bandet spilte, og rocke-nattmenneskene var trolig ikke klare for dagens dose lydinntrykk.
Vi tør knapt tenke på hvor mange som ville gått glipp av Irya Gmeyner med en tidligere konsert. Med en musikalsk variasjon som heldigvis breiet seg ut mot slutten av konserten, gjorde bandet i hvert fall undertegnede nysgjerrig på hva mer de vil levere oss fremover.

http://www.agderposten.no/

______________________________________________________________________________________________________

Faderlandsvennen

Faderlandsvennen
Irya's Playground
Hovescenen kl.17:15
4/6

Irya Gmeyner er en uslipen svensk diaman.

Irya's Playgrounds repertoar spriker mellom alt fra popballader til deilig New wave. Bandet stiller mannsterke/damesterke med tre gitarer, en bass, slagverk og to gutter på synth. De åpner starkt med de første låtene, men sklir etter hvert litt ut i balladefella.
Best er de når de bråker som mest, og en utrolig tight trommis leker seg sammen med basisten. Synther sammen med et progressivt gitarkomp gjør at bandet tidvis toucher bort I electro-sjangeren. Men balladerne gjör at deav publikummerne som dansar, setter seg ned i det halvvåte gresset.

Vokalisten ser ut som en frisk rödhåret motvekt til afrosösteren Amy Winehouse, men höres mer ut som sin svenske Nina Persson fra The Cardigans. Irya Gmeyner hade tatt over spilletiden til kristiansandsbandet Davy Jones Locker, men kunne uten tvil spilt betraktelig mye senare. Spillegleden så ut til å sitte lit langt inne, noe som nok I stor grad skyldes fremmötet.

Bandet kommer rett fra Arvikafestivalen I Sverige or er på vei vidare til å spille i London. Og mens de först er på scenen i Grimstad, benytter de myligheten til å hilse til sine medbrakte svenske venner i Kent og Looptroop Rockers.

Irya Gmeyner er en uslipen svensk diamant, som hittils har vaert forbeholdt undergrunnen. Men de skulle nok gjerne spilt senere på kvelden for å nå ut tilflere folk.

______________________________________________________________________________________________________

Lösnummer

LÖSNUMMER
KALAS ÖREBRO 2004-07-22
The Gmeyner

Jag vill veta mer om The Gmeyner!

The Gmeyner var på förhand Kalas-paketets mest intressanta band. Med medlemmar från bob hund/Bergman Rock, Weeping Willows och Infinite Mass samt den karismatiska och sensuella sångerskan Irya från Urga förstod man direkt att det i alla fall skulle vara kul och bra visuellt. Fast The Gmeyner ville skämma bort oss få i publiken än mer. Musikaliskt är man nämligen också riktigt, riktigt bra.
Redan som låt nummer två klämmer de av singeln och den enda låt man i förväg fått ta del av, "My Angel". Låten är fantastisk, mycket tack vare den pulserande basgången som flyter låten igenom.

The Gmeyner skulle i höst kunna bli en populär bekantskap, framför allt via diverse radiostationer. Tyvärr kommer det nog att bli svårt att få uppleva dem live. Infinite Mass, Bergman Rock och Weeping Willows håller alla igång på eget håll och även fast The Gmeyner idag är det mest intressanta av de nyss nämnda så är det nog en sanning vi får leva med.

Irya har helt klart en bra röst som svävar mellan skönsång och känslofull raspighet. Det blir mest tydligt i den lugna låten med trummaskin då Jejo Perkovich, en av Sveriges i särklass mest underhållande trummissar, tar fler bloss på sina cigaretter än sekunder han spelar. Conny Nimmersjös gitarrslingor känns ibland lite bob hund vilket på något konstigt sätt känns ganska tryggt – slingor från en Conny som så fort han hamnar på en scen alltid verkar vara på spelhumör.

The Gmeyner växlar lugn, vacker, intelligent pop med riktigt ösig rock och resultatet är med alla dem karismatiska bandmedlemmarna strålande. Jag vill se mer, jag vill höra mer och jag vill definitivt att fler kommer tycka som jag. Jag vill veta mer om detta band!

______________________________________________________________________________________________________